Kupering

Jag lovade ju i ett svagt ögonblick att jag skulle filura lite över det kuperingshandikapp en del av våra hundar dras med. För visst är det ett handikapp?

Den eminenta Nationalencyklopedin säger bl a om kupering:

Kupering, stympning av öron eller svans på djur. Enligt bl.a. djurskyddslagen är inte någon form av kupering tillåten i Sverige. Kupering av öron och svans på hund är förbjuden (svans från 1989) i Sverige, vilket har väckt viss kritik eftersom svanslängden uppfattas som rastypisk.

Om stympning skriver NE bl a detta:

Stympning, lemlästning, borttagande av kroppsdelar eller lemmar. Stympning förekommer som krigsförbrytelse samt vid grova våldsbrott genomförda av psykiskt abnorma individer. Benämningen används ibland även om motsvarande olycksfallsskada.

Så ”våra” importerade hundar har alltså a) deltagit i krig, b) fallit offer för psykiskt abnorma individer alternativt råkat skada öron och/eller svans så illa att delar av deras kroppar har förlorats?

Vilket är mest troligt?
Jo, att våra cane corso hundar, såsom varande gammal kamphundsras, har fått öron och svans kuperade på grund av att risken att förblöda är mindre när motståndaren får ett mindre bra ”tag” i ett öra eller svans som är minimala. Samma sak när det gäller storviltsjakt, jakt på bl a björn, varg och vildsvin. Det kunde bli förödande för hundarna om t ex en varg fick tag på ett stort flaxande öra. Det vet ju alla vi som någon gång har haft en hund som fått s k blodöra som spruckit. Mycket blod blir det, helt klart. Eller en hård svans, typ boxer, som slås blodig vid kontakt med hårdare föremål.
I moderna tider har cane corson förmodligen kuperats för att få ett ”vackrare” mer speciellt utseende. Men därom tvista fortfarande de lärde. Att uttrycket blir annorlunda på en öronkuperad hund är självklart, men blir hunden verkligen vackrare? Vad tycker ni? Kuperat eller okuperat. Kanske skall vi kupera svansen men behålla öronen, eller möjligen tvärtom?
Ja, vi och vi, förresten. Det ÄR ju faktiskt förbjudet att kupera öron och/eller svans i de flesta länder. Detta konstaterande för mig osökt till nästa bloggämne, som är en utveckling av dagens. Hur kommer det sig att hunduppfödare ”byter” hemland i samma takt som kuperingsförbud införs? To be continued!

Vilda svin

Jag skulle ju egentligen bloggat om kuperade hundar idag, men fick så fina bilder på Maximus första "möte" med vildsvin, så kuperingen får anstå till en annan dag. Tack Annika och Anders för att ni tar så bra hand om Max.



Vad ÄR det här?

Hmmm...

Smaskens...

I en annan del av...

... hundsport läste jag en artikel till om det fantastiska som händer i den s k hundvärlden.
Rubriken är: ”Bör rasklubbarna ta större ansvar?” Det är Cecilia Söderman som slänger ut frågan, och hon skriver bl annat så här: ”Blandrasaveln och aveln på ”oreggade renraser” ökar ständigt i Sverige. Visst förekommer tjuvparningar, men jag tror att den största delen blandparningar är gjorda i hopp om att få fram söta kopior av den egna hunden”
Vidare i texten: ”Jag anser att det behövs bättre info från rasklubbarna om varför det är viktigt att köpa en registrerad hund”
Vad tycker ni? Gör rasklubbarna ett bra jobb med att föra ut korrekt info om aktuell ras, eller jobbar dom också på att göra sina respektive raser så populära som möjligt. För vissa raser, varav jag har en av dom, ett riskfyllt och obetänksamt jobb i så fall. Det finns ett otal s.k. sällskapshundsraser som borde fylla behovet hos de personer som bara vill ”ha” hund, men allt oftare möter jag dessa människor med både dogo canario, kuvasz, dogo argentino och självklart cane corso i snöret. Riktiga machohundar alltså, det verkar vara mer ”status” i att ha någon av ovanstående raser istället för t ex papillon. Inget ont om papilloner eller andra raser av liknande modell men ni måste väl hålla med om att det krävs lite mer av hundägandet när t ex en kuvasz skall hanteras? Att ha fysisk och mental styrka att ta isär t ex två vuxna cc hanar som börjar slåss. För det gör dom om dom får tillfälle, och inte bara hanarna och inte bara vuxna hundar. Och kom inte dragandes med ”dåligt ledarskap” nu, för det köper jag icke. Det går att ”ledarskapa” bort mycket ofog men inte starka överlevnads- respektive könsdrifter hos djur. Och hundar är djur, även om somliga av oss vill göra dom mer människolika.
Jag har ondgjort mig över den fullständiga explosionsartade produktionen av cane corso hundar i det här landet just nu. Och det tänker jag fortsätta med, för jag tycker faktiskt att ett försvinnande litet antal av dessa hundar ”dyker upp” i vuxen ålder. Dom marknadsförs på rasklubbens och respektive uppfödares hemsidor bl a och det gullas och puttenuttas över alla dessa fantastiskt lovande och bedårande valpar. Men sen då? Ingenstans skrivs det om skärpa, vakt eller reservation. För jag vill påstå att det är de egenskaper som ”ställer till” det värst hos familjen Svensson, när den bedårande, mycket lovande valpen växer upp.
Men vad tycker ni därute, är jag helt ensam om att tycka att det är överproduktion på vakthundar? För handen på hjärtat, hur många vakthundar kan det behövas?
Vill ni läsa hela Cecilia Södermans artikel finns den i Hundsport nummer 7/8.
I nästa blogginlägg tänker jag skriva om importerade hundar. Så håll i hatten gott folk!

Domare

Ja, som sagt var, jag läste ett intressant reportage i Hundsport om Den generella domarkonferensens slutdokument. Mycket vettiga och nyttiga saker sades uppenbarligen på denna konferens men jag kommer bara att kommentera några av de saker som jag själv tycker bör uppmärksammas
Det bör kanske klargöras att konferensens mål var ”att klarlägga i vilken utsträckning utställningsverksamheten kan göras ansvarig för en olycklig avelsutveckling. Vidare att diskutera hur man bäst förebygger detta genom att identifiera funktionsmässigt riskabla exteriöra överdrifter hos våra raser”.
Samt att konferensens huvudsyfte var ”att återväcka och fördjupa exteriördomares uppmärksamhet kring överdrivna rastypiska egenskaper hos olika hundar”.

Svenska kennelklubbens ordförande Nils-Erik Åhmansson inledde konferensen och poängterade ”Att arbeta med frågor om våra renrasiga hundras välbefinnande är det viktigaste grundfundamentet för vår verksamhet och det är vårt ansvar att vi gör det på ett seriöst sätt” Bra rutet, Nisse.
Ansvaret för hundutställningarnas inflytande på hundaveln delas av flera aktörer och konferensens ena fokus var diskussioner kring formella förhållanden:

SKK har ett övergripande ansvar för mångfalden av utställningar och kvaliteten av domares kunskap. Detta genom att ansvara för innehållet i domarutbildningen och kvaliteten av arrangörernas val genom direktiv och riktlinjer för hur klubbarna skall göra sina val av domare.
ARRANGÖRERNA har ansvaret för direkta val av domare.
DOMARNA har ansvaret för att vinnande hundar kombinerar utmärkt typ med sundhet och hälsa.
RASKLUBBAR och UPPFÖDARE har ansvaret för att prioritera sin specialkunskap mot trender av osunda överdrifter som prioriterats på utställningar.
En av grundfrågeställningarna som diskuterades var:
Hur är domarens ansvar kontra andra aktörers: arrangörens, SKK:s, rasklubbars, uppfödares?
Mötesdeltagarna var i stort sett ense om att domarens ansvar är stort i kärnfrågan att bevara rastyp och värna om sundhet, men att ansvaret för utställningars betydelse för aveln, delas av de andra aktörerna. Arrangörernas val av domare är särskilt viktigt.
En domare kan bara ta sitt fulla ansvar om han/hon vet vad utmärkt typ är. Om inte så resulterar hans/hennes bedömningshantverk i att leta efter den konstruktionsmässigt felfria hunden, och det är inte bra nog.
En domare måste också kunna skilja mellan funktionellt betydelselösa kosmetiska fel och sådana avvikelser och överdrifter som innebär riskutveckling.
Domaren har ett stort ansvar i att beskriva de avvikelser som föreligger – utan att för den skull använda veterinärmedicinska eller diagnostiska termer.

Ronnie Irving, ordföranden i The Kennel Club formulerade det brittiska sättet att se på hundavel: ”Breeding dogs, like judgeing, is an art – not science. The art should be supported by the science, not dominates by it”

Jag kunde naturligtvis inte låta bli att glana i SKK: s ”Anvisningar för exteriördomare och domaretiska regler”
Så här står det bl a i ”Allmänna anvisningar” punkten Ansvar och förhållningssätt:
Domaren skall betrakta sig som en representant för Svenska Kennelklubben och bemöda sig om ett i alla avseenden korrekt uppträdande.
Domaren skall granska och värdera de deltagande hundarna på ett vedertaget, förtroendegivande och övertygande sätt och verka för att en positiv stämning råder vid bedömningen.
Vidare i texten, till ”Domaretiska regler” punkt 1, En auktoriserad domare har en framskjuten post inom Svenska kennelklubben. Domares oväld och objektivitet får inte kunna ifrågasättas. Skulle det bli uppenbart att domaren brister i dessa för domarvärvet grundläggande egenskaper eller om hans allmänna moraluppfattning kan anses klandervärd bör domarens fortsatta auktorisation omedelbart omprövas av Svenska Kennelklubben.

Mycket intressanta saker. Tycker ni att våra domare lever upp till detta?

Vill ni läsa alltihop finns en fullständig dokumentation från den Generella domarkonferensen 2007 tillgänglig på SKK: s kansli. Kontakta Karin Drotz karin.drotz@skk.se
Foldern som handlar om ”Anvisningar för exteriördomare och domaretiska regler” finns som pdf på www.skk.se

I morgon kommer jag att filosofera över om ”Rasklubbarna bör ta större ansvar” Missa inte det.

Fina flickor

Fick en bild i mailen på två fina flickor. Zelda till vänster och Troja till höger. Har läst ett intressant reportage i Hundsport om domare. Tänkte blogga om det i morgon. Vad tycker ni, dömer domaren som han vill??