I en annan del av...

... hundsport läste jag en artikel till om det fantastiska som händer i den s k hundvärlden.
Rubriken är: ”Bör rasklubbarna ta större ansvar?” Det är Cecilia Söderman som slänger ut frågan, och hon skriver bl annat så här: ”Blandrasaveln och aveln på ”oreggade renraser” ökar ständigt i Sverige. Visst förekommer tjuvparningar, men jag tror att den största delen blandparningar är gjorda i hopp om att få fram söta kopior av den egna hunden”
Vidare i texten: ”Jag anser att det behövs bättre info från rasklubbarna om varför det är viktigt att köpa en registrerad hund”
Vad tycker ni? Gör rasklubbarna ett bra jobb med att föra ut korrekt info om aktuell ras, eller jobbar dom också på att göra sina respektive raser så populära som möjligt. För vissa raser, varav jag har en av dom, ett riskfyllt och obetänksamt jobb i så fall. Det finns ett otal s.k. sällskapshundsraser som borde fylla behovet hos de personer som bara vill ”ha” hund, men allt oftare möter jag dessa människor med både dogo canario, kuvasz, dogo argentino och självklart cane corso i snöret. Riktiga machohundar alltså, det verkar vara mer ”status” i att ha någon av ovanstående raser istället för t ex papillon. Inget ont om papilloner eller andra raser av liknande modell men ni måste väl hålla med om att det krävs lite mer av hundägandet när t ex en kuvasz skall hanteras? Att ha fysisk och mental styrka att ta isär t ex två vuxna cc hanar som börjar slåss. För det gör dom om dom får tillfälle, och inte bara hanarna och inte bara vuxna hundar. Och kom inte dragandes med ”dåligt ledarskap” nu, för det köper jag icke. Det går att ”ledarskapa” bort mycket ofog men inte starka överlevnads- respektive könsdrifter hos djur. Och hundar är djur, även om somliga av oss vill göra dom mer människolika.
Jag har ondgjort mig över den fullständiga explosionsartade produktionen av cane corso hundar i det här landet just nu. Och det tänker jag fortsätta med, för jag tycker faktiskt att ett försvinnande litet antal av dessa hundar ”dyker upp” i vuxen ålder. Dom marknadsförs på rasklubbens och respektive uppfödares hemsidor bl a och det gullas och puttenuttas över alla dessa fantastiskt lovande och bedårande valpar. Men sen då? Ingenstans skrivs det om skärpa, vakt eller reservation. För jag vill påstå att det är de egenskaper som ”ställer till” det värst hos familjen Svensson, när den bedårande, mycket lovande valpen växer upp.
Men vad tycker ni därute, är jag helt ensam om att tycka att det är överproduktion på vakthundar? För handen på hjärtat, hur många vakthundar kan det behövas?
Vill ni läsa hela Cecilia Södermans artikel finns den i Hundsport nummer 7/8.
I nästa blogginlägg tänker jag skriva om importerade hundar. Så håll i hatten gott folk!